Sanna

Ser man ut över skolgården, så ser man att dom flesta har kul.
Utom flickan som står där, hon som blir kallad ful.
Ingen vill vara hennes vän, det är som om hon inte fanns.
Och vissa dagar slår man henne, hon har ingen chans.
Hon kan inte fly från sina plågoandar.
När dom slår henne med ord, som i hennes hjärta landar.
Dom kan slå henne, gul och blå.
Dom har fått henne att väldigt dåligt må.
Orden dom skriker, skapar oro och smärta.
Dom tar sig in till djupet, i hennes hjärta.
Flickan gråter ofta, ibland när ingen ser.
Flickan bär på oro, och det är sällan som hon ler.
Hon känner sig så värdelös, och önskar att få dö.
Hon har funderat ofta på, att dränka sig i någon sjö.
Hon bär på många tankar om livet som hon har.
Hon brukar be till Gud, men tycks aldrig få något svar.
Varför ska jag leva när livet är så här?
Skolan är en pina, åt mig man skriker och svär.
Vad ska jag göra, för att slippa må så här?
Jag önskar att skolan, ett trivsamt ställe är.
Gud, jag hoppas att du hör mig nu!
Ingen annan lyssnar, men det gör nog du.
Kan du ge mig lycka, och några vänner?
Kan du ta bort min smärta som jag känner?
Kan du få mig att le, och låta mig slippa all besvär?
Kan du stoppa alla ord, som i hjärtat mitt alltid skär?
Jag hoppas att du hör min bön, för jag behöver dig!
Kan du skapa en trygghet, som du sedan ger till mig?
Jag vill ha den nu, för jag orkar snart inte leva mer.
Jag tror starkt på dig, och till dig jag ofta ber.
Så tina upp mitt hjärta, som blivigt fryst av alla elakheter och ord.
Få bort mina tankar, om att begå ett självmord.
Jag vill vara lycklig, för det förtjänar alla att vara.
Alla lika mycket värda är, och så är det bara!

JAG ORKAR INTE MERA